De mörka skuggorna har fallit över ån men de som lever där vandrar fortfarande på ytan som färgats svart.
Att sitta här och lyssna på ljudet från vattnet, hur ekot från sommaren klamrar sig fast i tiden gör att jag inte kan lämna denna underbara plats. Jag mår bra här och blir lugn av naturen här.
Skräddarna jagar och lurar på flugor och de får tag i några också.
Med en känsla som är som ett knivhugg tänker jag på att bli lurad. I mörkret, i det svarta ska det ju vara, det vi blivit lärda att vara försiktiga med, det är där faran lurar. Men så är det inte. Att bli lurad och sedan bestulen på flera av mina bilder känns fortfarande hemskt, som att bli "trampad på" och illa behandlad. Tammy som är en mästare på att hitta de rätta orden citerade Dr Phil: ”People learn how to treat you based on what you accept from them”. Med dessa ord satte jag därmed ner foten och visade vad jag inte accepterar.
Den tid som är nu är mörk av naturliga skäl. Med allt som händer i världen blir denna mörka tid ännu mörkare och svartare än den brukar vara. I allt detta mörker har jag också sett ett ljus. Ett fantastiskt ljus som lyser med kärlek. Utan detta mörker med dessa svarta vatten hade jag inte sett ljuset. Det är i det svarta och i mörkret som ljuset syns mest. Svart är inte längre svart utan har blivit vitt. Dagen är natt och natt är dag.
Den blå rösten från havet viskar när den träffar stranden. Hur kan vi jaga bort vintern?
Kall som nordanvinden, alldeles bredvid mig känner jag kylan fast det är inte kallt. Det är rädslan djupt inom mig som jag inte kan jaga bort.
Varför har jag så svårt att ta farväl?
Mitt ljus är månen och min väg är havet. När den rätta tiden är, kommer jag att finna min väg hem.
